Klart är dock att långvarig mobbning/mobbing sätter spår och att inget barn ska behöva vara mobbad. Speciellt inte i en miljö där barnen ska vara under vuxnas beskydd. Mobbning uppstår i många grupperingar av barn och ofta kan den hittas om de vuxna är uppmärksamma.

Stora undersökningar i Sverige visar att minst 15% av grundskoleeleverna är inblandade i mobbing med en viss regelbundenhet, som offer eller som mobbare. Skolan har ett viktigt ansvar i att se till att inga av skolans elever utsätts för mobbning varken på eller utanför skolans område. Du som enskild förälder har också ett ansvar i att vara medveten om hur vanligt det är med olika former av mobbing i skolmiljö, och göra det du kan för att motverka detta.

Ska jag som förälder till ett mobbat barn ta direktkontakt med mobbares föräldrar?

Att själva konfrontera de mobbande barnens föräldrar är något som avråds! Att någon säger att ens barn är en mobbare ger ofta en mild chock – vilket leder till förvirring – som övergår till förnekelse och att man går in i försvar av sitt barn, och kanske skyller på skola och andra barn. Att gå den vägen gör mobbingsproblemet svårare att lösa.

• Mobbing sker där vuxna har svårt att upptäcka den, t.ex. i korridorer eller omklädningsrum.
• Metoderna består ofta av kränkningar, fysiska övergrepp, pikar, utfrysning, öknamn, och utstötning ur gemenskapen. Den som blir mobbad råkar ofta ut för olika slags ”skämt”.
• Mobbad är den som upprepade gånger blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer.
• Tiden kan vara från några veckor till flera månader och ibland år. Enstaka trakasserier är inte mobbing. Det är vanligast att mobbingen äger rum inom klassen.

Vilka tecken ska man titta efter för att se om ens barn är mobbat? Och brukar barn berätta hemma?

Det är vanligt att mobbing skapar helt irrationella skuldkänslor hos offret, som därför sällan berättar om det som hänt. Det är till och med fullt troligt att barnet svarar helt nekande vid direkta frågor om ämnet. Därför är det självklart extra viktigt att du som förälder har ögonen öppna.

Om du kollar efter tecken kan det ofta vara flera tecken av följande, sammantagna, som du bör vara uppmärksam på hos ditt barn:

• få – eller inga – kamrater
• trasiga eller nedsmutsade kläder
• nedstämdhet
• kludd, förstört eller sönderrivet i skolböckerna
• en ovilja att berätta om skolan, försök att byta ämne
• huvudvärk, vilket kan bero på stress och spändhet
• magvärk, speciellt på morgnarna
• en ovilja att gå till skolan, när det finns chans att slippa
• blåmärken på kroppen

Känner du igen tecknen? Om barnet inte blir mobbat så kan du nog vara säker på att det är något som händer i eller efter skolan, och du bör ta reda på vad detta är.

Vad ska man göra:

Kontakta klassföreståndare (skolsköterska, rektor eller annan vuxen på skolan) Följ upp och säkerställ att de omedelbart påbörjar behandlingsarbetet. Finns det ingen färdig , förberedd handlingsplan i denna viktiga fråga – låt det bli ditt jobb att driva fram en sådan handlingsplan.

Hur ser du på mobbing? Vad ska skolan göra? Vad gör man som förälder om man upptäcker att sitt egna barn mobbar andra barn?

De flesta HPV-infektioner är tysta, och omkring åtta av tio självläker. Hos en liten andel kvinnor kvarstår infektionen under lång tid. En långvarig HPV-infektion kan orsaka cellförändringar. De flesta cellförändringar går emellertid i regress, medan en mindre andel utvecklas till cancer. Tidsförloppet för denna process kan sträcka sig över flera årtionden.

Vaccination
Den 1 januari 2010 införs vaccination mot humana papillomvirus (HPV) i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Vaccinationen erbjuds till alla flickor födda 1999 och senare. Flickorna vaccineras när de är 10–12 år, i årskurs 5 och/eller 6.

HPV-vaccinationen skyddar mot två av de humana papillomvirustyper som är förknippade med livmoderhalscancer (HPV 16 och 18) och inte mot samtliga virustyper som kopplas till sjukdomen. Tillsammans står HPV 16 och HPV 18 för omkring 70 procent av all livmoderhalscancer. Det finns alltså en risk att drabbas även om man har vaccinerat sig.

Därför kommer de gynekologiska cellprovkontrollerna även i fortsättningen att vara en viktig del i skyddet mot livmoderhalscancer. Den som vaccineras i unga år och som går på cellprovskontroller senare, i vuxen ålder, har ett mycket gott skydd mot sjukdomen.

Det finns oklarheter, bland annat om hur länge skyddet varar, och det finns farhågor om att kvinnor i och med vaccinationen ska invaggas i en falsk säkerhet och sluta ta cellprover.

Källa: Socialstyrelsen

Det är ofta lätt att se vilka egenskaper barnet fått av sin far respektive sin mor. Det kan vara hårfärg, ögonform och att ha pappas haka. Det kan vara svårare att se om barnet fått föräldrarnas benägenhet för huvudvärk, hösnuva eller eksem.

Du kan inte ändra dina barn gener, men du kan lära känna några av de vanligaste hälsoproblemen som påverkar familjer och lära dig hur du skyddar dig:

Ögonproblem

Har du glasögon idag? Kommer dina barn behöva glasögon? Ditt barns uppfattning av världen kan på sikt bli ganska lik din – bokstavligt talat. Närsynthet och färgblindhet är några egenskaper som ofta är ärvda.

Om båda föräldrarna är närsynta, har ett barn 25 till 50 procent chans att också bli det. Bara honor bär och överför anlaget för färgblindhet, men vanligtvis endast män har sjukdomen. Om modern är bärare av genen, finns det 50 procents chans att hennes son också är det.

Tecken att hålla koll på: Om ditt barn klagar över huvudvärk, eller ofta kisar i samband med läsning, när de tittar på tv, eller i slutet av skoldagen, är det värt att kontrollera synen. Barn brukar inte klaga på närsynthet förrän de är skolåldern, men det kan upptäckas så tidigt som år 3.

Vindögdhet, eller skelögdhet är också något man kan se efter. ”Lazy eye” , eller att ett öga inte verkar hänga med kan uppstå under det första året, men det kan vara svårt att upptäcka om inte läkare skärmar för det. Oroa dig inte för mycket om ditt barn ögon kan skela ibland – nästan alla barnen gör under de första månaderna.

När det gäller färgblindhet, brukar du kunna veta det efter år5.

Vad du kan göra: Om ögonproblem är vanligt i barnets släkt, är det klokt att regelbundet kontrollera barnets syn. Minst varje år. Detta är särskilt viktigt om din familjs historia omfattar att behöva glasögon vid ung ålder eller om du misstänker att ögat kan vara ansträngt. Tidig upptäckt och tidig korrigering av synproblem är viktigt och självklart avgörande för att kunna fungera optimalt för barnet.